Form | Lisa Milberg

KATEGORI: Form

Pendleton igen

Amerika | Publicerad 06 april 2011

Anna frågade just i en kommentar om Pendletonfiltarna är billigare i USA. Och det är de verkligen.

Den jag köpte nu är den lite mindre som kallas saddle blanket (jag valde Eagle Rock som är döpt efter en bergstopp i Apache County, Arizona).
Den kostade 124 dollar = 785 kronor.
Samma storlek här kostar 137 pund = 1410 kronor.

Jag är tokig i min och hade den som jacka, täcke och sittunderlag hela turnén.

De större (obs varning för att de är galet platskrävande och tunga i resväskan) kostar 208-328 dollar i Pendletons butik och 229-364 pund på samma ställe här. = Ungefär dubbelt så dyrt.

Sen har Oregon (där jag köpte min och där Pendleton har fabrik) ingen skatt som läggs på heller men det får man däremot räkna med att betala i de flesta andra stater.

På ebay har jag hittat billigare ibland.

Här är förresten ett hörn av min käraste stora under en helt underbar bok (som jag verkligen rekommenderar och som jag skrev om här) med en bild på samma filt i sig. Krånglig mening va.

För övrigt skyller jag min fäbless mest på den här mannen….

Nu ska jag iväg och planera en festival i sommar (cliffhanger!).

Mer om manikyr

Amerika | Publicerad 02 april 2011

Stina undrade i en kommentar om mina naglar, var jag gjorde dem och vad det kostade.
Jag gjorde dem två gånger, en i LA och en i San Francisco.
Själva manikyrsorten heter Minx och det är alltså en slags klistermärken som värms på naglarna och inte nagellack.

Det känns som att det beror väldigt mycket på manikyristen om det blir bra eller inte. Den första jag gjorde, på Extremedys på Santa Monica Blvd var super. De verkar göra det ofta och har väggarna täckta i Lady Gaga-pressklipp.

Den jag gjorde hos Barber Lounge i San Francisco kändes lite ovanare. Han gick över tiden och var djupt koncentrerad på ett lite oroväckande sätt.
Och det blev heller inte riktigt lika bra. (Men ändå tillräckligt fint så att alla flygvärdinnor på United var alldeles till sig igår).

Man kan välja olika mönster eller enfärgat eller blanda (kolla in deras vansinniga galleri!).
Efter att ens val är applicerat så kan man välja att lägga till ett överlack som förlänger hållbarheten (som verkar växla mellan ett par dagar och två veckor beroende på manikyristen, nagelkvalitet och vad du tar dig till med händerna efteråt: diska tex alltid med handskar…).
Han i San Francisco erbjöd inget överlack och att döma av hur de hållt sen dess skulle jag nog rekommendera ett sånt.

Men, grundpriset var 45 dollar i SF och 55 i LA.
10 dollar för överlack och så tillkommer ju även dricks.
En timme tar det.

På Minxs hemsida finns en salon locator där man kan hitta den närmast sin egen stad.

Jag lär mig där att det finns i Sverige så nästa gång jag har vägarna förbi Norrköping…

WYWH, with love, best regards

Amerika | Publicerad 31 mars 2011

Hittar som vanligt hälften av vykorten jag skrivit opostade i nån slags väska jag tydligen hade en dag.
Hur svårt ska det vara.
Imorgon måste jag komma ihåg dem!

Trillade även på bilder på detta fina, som en på turnén skickade från LA.
Jag älskar vykort och folk som är bra på att skicka – och skriva – dem.

Anledningar att älska Kalifornien, del 2

Bjäfs | Publicerad 31 mars 2011

De är överallt.
Inget det andra likt.
Minst varannan minut ser jag ett som får mig att kippa lite efter andan.

Gamla, kloka, permanent solbrända.
Vassa, väderbitna, förvridna i en motvind.
Unga, spralliga, nybörjargröna.
Bredbenta, självsäkra, massiva.

Tillbakalutade, gängliga, Joey Ramones i vägrenen.

Inget det andra likt.
Men de flesta lagrade i mitt minne, ett efter ett i en lång, omaka allé.

Kalifornienträden.

Några ord på/för/från vägen

Amerika | Publicerad 31 mars 2011

I morgon åker jag hem igen. Det känns för sorgligt för ord. Jag vill inte alls åka härifrån, varken i morgon eller senare. Men jag ska inte gnälla, speciellt inte i redan ikväll.

Däremot tänkte jag skriva ner några smarta grejer jag lärt mig under resan. Som kan vara bra att veta om ni skulle komma på tanken att bila i USA nån gång.

*Om ni hyr bil, ta premiumförsäkring med roadside assistance inbakat. Det kostar (med Hertz) typ 4 dollar extra om dagen men om ni då till exempel får punka helt plötsligt, säg en dag innan ni ska åka hem, så kommer AAA på tjugo minuter och byter däcket och sen är det bara att åka till Oakland flygplats – om den ligger närmast – och hämta ut en ny, bättre bil. Och sen åka vidare till Altamont som planerat…

*Åk inte till Altamont. Racebanan är stängd och låst och man ser inga spår alls av någonting som har med rocken att göra.

*GPS! Den betalar man också extra för när man hyr bil. Det är totalt omöjligt utan och du kan inte använda iphone-gps:en utan att vara uppkopplad hela tiden, vilket du ju verkligen inte vill. (Alternativet är att köpa en egen såklart).

*Däremot kan man ladda ner OffMaps till iphonen. Inte alls så dumt som komplement. Speciellt när man är på vandrande fot.

*Och på iphonetemat:
…köp en minitelekabel på tex Radio Shack för typ 8 dollar så ka ni lyssna på musik i bilen.
…och en mobilladdare till bilen är också en jättebra idé…
…dessutom har iphone en app som heter autostitch som syr ihop många foton till ett stort panorama, David Hockney-stil. Perfekt i synnerhet när du försöker få en vy du ser att fastna på foto. Det kommer ändå inte vara i närheten av så magiskt som det såg ut för dig live, men lite mer av landskapet kan du i alla fall ta med dig hem. (nedan sammansatt av fyra bilder, klicka på den för en större variant).

(*Ja, alltså ta med kamera förstås.)

*airbnb.com – bästa bohyrar-siten! De har allt från Frank Sinatras gamla villa i Palm Springs till plats på matta för medhavd luftmadrass… Dvs alla storlekar och budgetar. Och så fruktansvärt mycket roligare än att bo på hotell eller motell.

* Ha alltid med dig pass. Inte bara för att man måste visa ID på barer alltid, utan också för att man kan bli arresterad av nån slags border patrol-man för att man råkat flumma ut i öknen utan pass vilket man tydligen alltid ska ha på sig. (Man kan ju lyckas med att charma honom men nästa gång kanske inte det går!)

*Man får svänga höger på rött ljus i Kalifornien. Världens snurrigaste grej att vänja sig vid.

*Om ni åker norröver och hamnar i tex Oregon så har de ingen skatt där, så passa på att köp grejer då! Så som Pendletonfiltar på Pendletonfabriken.

*Om du är ekonomiskt eller praktiskt lagd så använd gasbuddy.com för att hitta bästa bensinpriserna innan du tankar.

*Ladda ner This American Lifes podcasts. Väldigt bra och intressanta entimmesdokumentärer. Det passar i alla fall mig, att lyssna på något som har anknytning till där jag är. The Wave är ju ett lite lättsmältare alternativ annars förstås.

*Highway 1 är helt knasigt vacker men tumregeln verkar vara att man inte ska åka den under/direkt efter vintern. Som nu är den alltså till exempel stängd under stora sträckor. Kolla upp det innan så slipper ni paddla bakåt i 50 miles innan ni kan ansluta till den snabbare (men mindre fotogeniska) 101.

*Allt tar för övrigt mycket längre tid än man tror. Google Maps har alltid två tidsangivelser: en med och en utan trafik. Tänk alltid med trafik och lägg till några timmar för spontana stopp på swapmeets, In-n-Outs, Walmarts, alpacafarmar, vattenfall, vinprovarställen, tacotrucks osv.

*Och med det sagt: Kör inte bara motorvägar. Småvägarna är mycket roligare, oftast fruktansvärt fina och det är där man hittar både de bästa restaurangskjulen vid sidan av vägen, kommer på att man ska flyga gammalt antikt flygplan eller kör rakt in en yardsale.

*Välj en bil med stor bagagelucka så kan ni gömma alla era värdesaker ordentligt.

*Bra att ha 1- och 5-dollarsedlar i beredskap för vägtullar.

*Parkera inte vid vattenpost för då blir ni towade.

För övrigt hade jag räknat med att behöva ungefär 1000 kr om dagen i bas-fickpengar. Alltså till mat, kaffe, drinkar, taxi och sånt. Jag har gjort av med ungefär 350 kr om dagen, så nu är en väldigt bra tid att åka. (Notera dock att kalkylen är baserad på väldigt lite The Ivy och väldigt mycket tacos, mer dive- än loungebarer samt oftast frukost hemma, med undantag för en och annan huevo ranchero förstås).

Peanuts

Amerika | Publicerad 29 mars 2011

År 2000 gick Charles M Schulz bort.
Mannen bakom de perfekt knaggliga svarta bläckpennelinjerna bakom Peanuts.

De sista drygt trettio åren av sitt liv tillbringade han i Santa Rosa, Kaliforniens lilla vinhuvudstad i Sonoma County, en timme norrut från San Francisco.
Därför tyckte han och hans fru Jean – som tog vid arbetet efter hans död – att det var rimligt att museet som nu bär hans namn skulle byggas just där.

För det var där han promenerade till sitt fik, The Warm Puppy, för frukost varje dag, innan han korsade gatan till sin studio och satte sig och tecknade sin seriestripp.
För att sen återvända till The Warm Puppy igen, lagom för tonfiskmackelunch, innan han avslutade med en sväng förbi skridskohallen vägg i vägg som han lät bygga med stans barn och sitt eget hockeyintresse i åtanke…

Av allt jag någonsing sett och läst om och av Schulz – eller Sparky som han kallades hela sitt liv (efter den här hästen) – så verkar han ha varit en helt magisk, ödmjuk och intelligent man.
Och museet fungerar som en väldigt fin, lågmäld bekräftelse av just den tesen.

Museibyggnaden i sig – ritad av David Robinson – är en ljus, kalifornisk dröm i stilren modernism och ett minst lika naturligt hem för Schulz tecknade arv som den rödvita kojan är för Snobben.

I skridskohallen är det fullt av glada barn från 4 och uppåt (till minst sjuttio) som stapplar eller swischar fram på isen.

På andra sidan fönstret, inne på The Warm Puppy följer jag Charles eget exempel och tar tonfiskmackan till lunch. Kaffet serveras i en pappmugg med den varnande texten ”This is one hot puppy” tryckt längs sidan.
I kakfatet ligger snobbenkakor och utanför kan man fotograferas med honom.

Ändå är det inte förrän i gift-shoppen som illusionen brister lite. När varenda golfande ordvitsare ska kunna hitta nåt Snobbenprytt som passar just deras unika personlighet…

Annars så är hela Schulz lilla Peanutshörna av världen så perfekt skapad – och bibehållen – att det aldrig känns kommersiellt, cyniskt eller pengastint. Utan tvärtom så djupt personligt och fyllt av kärlek att Reserved-skylten som fortfarande vaktar Sparkys gamla bord på caféet ger mig en tår i ögat.

Anledningar att älska Kalifornien, del 1: Färgerna

Amerika | Publicerad 28 mars 2011

Jag har varit tokig i Kalifornien så länge jag kan minnas.
Folk frågar ibland varför.
Vad det är som är så speciellt.
Vad skulle kunna vara bättre än Tokyo/Paris/New York/London.
I ingen särskild ordning alls ska jag försöka rada upp mina anledningar.

Jag börjar med det första jag kommer på.
Färgerna.

Jag älskar färgerna och hur det känns som att Kaliforniens (för all del ovanligt fotogeniska) vardag, natur och yttre så totalt sipprat in i och format även den konstgjorda paletten – dvs satt standarden för skyltar, för väggar, för t-shirts, för hustak och bilar.

Helt enkelt hur man tittat på den blå himmeln, den gula solen, den turkosa poolen, den röda vallmon (deras officiella statsblomma), de orange apelsinerna, den limegula margaritan och den gröna guacamolen och tänkt ”Sådär ska mitt hus se ut”.

Kerr-ching!

Amerika | Publicerad 28 mars 2011

Flera gånger under den här resan har jag serverats margaritas/Sierra Nevada/vatten i nåt slags gammalt syltburkliknande glas och varje gång har jag tänkt ”Åh, såna glas vill jag ha hemma”.
Och nu, hörni, är drömmen verklighet!
Rainbow Grocery säljer superfina Kerr mason jars, i massa olika storlekar och utföranden, för blotta en och en halv dollar stycket!
Jag köpte en stor och en liten variant – dessutom med skruvlock vilket gör de ännu mer briljanta än de jag stött på tidigare – och oroar mig för Lufthansas bagagehantering senare.

(ps. Upptäckte såklart att de går att köpa på nätet, tex här, dock inte kollat om de fraktar till Sverige).

Dark Side Of The Doritos

Amerika | Publicerad 23 mars 2011

”There are a lot of Doritos flavors out there, perhaps too many. There is literally a flavor/package for each color used in the Dark Side of the Moon album cover design. So I thought it would be a fun project to try and make the album cover out of cut pieces from those bags.”

En liten hyllningssammanfattning av denna geniala post.

I can’t hear my eyes

Amerika | Publicerad 23 mars 2011

Ojojoj. Idag har mina ögon sett mer än de klarar av. Jag känner mig helt mörbultad av intryck och måste sortera saker (för att inte tala om de bokstavligen 600 bilder jag tagit idag) lite innan jag ger mig på att sammanfatta dem här.

Här, så länge, är lite saker jag har sett mellan sakerna jag sett.