Peanuts

Amerika | Publicerad 29 mars 2011

År 2000 gick Charles M Schulz bort.
Mannen bakom de perfekt knaggliga svarta bläckpennelinjerna bakom Peanuts.

De sista drygt trettio åren av sitt liv tillbringade han i Santa Rosa, Kaliforniens lilla vinhuvudstad i Sonoma County, en timme norrut från San Francisco.
Därför tyckte han och hans fru Jean – som tog vid arbetet efter hans död – att det var rimligt att museet som nu bär hans namn skulle byggas just där.

För det var där han promenerade till sitt fik, The Warm Puppy, för frukost varje dag, innan han korsade gatan till sin studio och satte sig och tecknade sin seriestripp.
För att sen återvända till The Warm Puppy igen, lagom för tonfiskmackelunch, innan han avslutade med en sväng förbi skridskohallen vägg i vägg som han lät bygga med stans barn och sitt eget hockeyintresse i åtanke…

Av allt jag någonsing sett och läst om och av Schulz – eller Sparky som han kallades hela sitt liv (efter den här hästen) – så verkar han ha varit en helt magisk, ödmjuk och intelligent man.
Och museet fungerar som en väldigt fin, lågmäld bekräftelse av just den tesen.

Museibyggnaden i sig – ritad av David Robinson – är en ljus, kalifornisk dröm i stilren modernism och ett minst lika naturligt hem för Schulz tecknade arv som den rödvita kojan är för Snobben.

I skridskohallen är det fullt av glada barn från 4 och uppåt (till minst sjuttio) som stapplar eller swischar fram på isen.

På andra sidan fönstret, inne på The Warm Puppy följer jag Charles eget exempel och tar tonfiskmackan till lunch. Kaffet serveras i en pappmugg med den varnande texten ”This is one hot puppy” tryckt längs sidan.
I kakfatet ligger snobbenkakor och utanför kan man fotograferas med honom.

Ändå är det inte förrän i gift-shoppen som illusionen brister lite. När varenda golfande ordvitsare ska kunna hitta nåt Snobbenprytt som passar just deras unika personlighet…

Annars så är hela Schulz lilla Peanutshörna av världen så perfekt skapad – och bibehållen – att det aldrig känns kommersiellt, cyniskt eller pengastint. Utan tvärtom så djupt personligt och fyllt av kärlek att Reserved-skylten som fortfarande vaktar Sparkys gamla bord på caféet ger mig en tår i ögat.

I can’t hear my eyes

Amerika | Publicerad 23 mars 2011

Ojojoj. Idag har mina ögon sett mer än de klarar av. Jag känner mig helt mörbultad av intryck och måste sortera saker (för att inte tala om de bokstavligen 600 bilder jag tagit idag) lite innan jag ger mig på att sammanfatta dem här.

Här, så länge, är lite saker jag har sett mellan sakerna jag sett.

Tell him what we said about Paint it black

Amerika | Publicerad 22 mars 2011

God morgon!
Såhär såg poolen ut igår kväll och såhär lät den i morse.
= Mitt sorts hotell.

Working undercover

Amerika | Publicerad 22 mars 2011

En av de här palmerna har jättebra mobiltäckning.

Griffith Park och supermånen

Amerika | Publicerad 20 mars 2011

Jag var inte ensam om idén att åka upp till observatoriet i Griffith Park – James Dean gjorde det redan i Rebel Without a Cause och igår gjorde halva Los Angeles det, för att få första parkett till supermånen. Det var molnigt här igår (och spöregnar idag!) så oddsen var inte på vår sida.
Och ändå var flera kilometer av den slingriga Observatory Road kantad av tätt parkerade bilar – på bägge sidor av vägen och trotsandes skyltar om NO PARKING och TOW AREA.

Sen gick folk, i lång parad i sakta mak, invirade i filtar eller varandra, upp mot toppen och själva observatoriet.

Utsikten redan på vägen upp är helt overklig.
Böljande gröna kullar i en nära oändlighet, tills staden plötsligt tagit över, som en gigantisk, lat katt som ligger kisande och slickar i sig det sista av en flämtande kvällssol.
(Klicka på bilden – två gånger måste ni göra det – så får ni en större variant).

Väl uppe kändes det inte som att det var alls lika mycket folk som bilar…

Jag blev så tagen av staden, det gröna och det grå, att jag helt glömde av månen.

Min filt = världens bästa köp, det blev rätt kallt där uppe efter ett tag.

Ju senare det blev, desto mer folk. Tålmodigt väntande med mindre tålmodiga barn som somnade mot smalben här och där.

När solen släcks och stan tänds alltså…. Vid det laget hade jag helt tappat intresset för månjakten.

…Och sen tog hungern överhanden och vi lämnade Griffith Park månlösa. (den här kan man också klicka på för en större variant)

…men utsiktsmätta

Och nedkylda.

Jag såg månen sen, från Franklin Avenue. Typisk fullmåne ur mitt perspektiv.
Men Los Angeles miljontals lampor däremot – och hur de tändes i takt med att solen tackade för sig – kommer jag minnas länge.

Här är två av mina allra bästa månar:

Den här har jag av någon anledning lyssnat på hela turnén, som en galning.

Follow That Bird

Amerika | Publicerad 16 mars 2011

Ligger i en oerhört skön säng i Venice Beach (mer om det sen men airbnb är hittills ännu bättre än jag hoppades!) och andas ut efter turnén. Det var en väldigt bra sväng – kanske min allra finaste turné – men herregud vad det var intensivt. Det känns som flera månader sen vi var i San Francisco och det är så tyst här nu att jag inte vet hur jag ska kunna somna. Så jag stoppade just in den här i dvd-spelaren.

Hyra lägenhet/hus

Amerika | Publicerad 14 mars 2011

Jag fick just frågan i en kommentar om jag hade något bra tips på hur man hyr lägenhet eller hus i Los Angeles.
Jag har inte bara ett bra tips, jag har VÄRLDENS BÄSTA TIPS: airbnb.com

Nu har jag förvisso inte varit i några av ställena jag hyrt ännu men det är en superbra site och i och med att man hyr via en agent/mellanhand så är man betydligt säkrare än om man hyr direkt via tex Craigs List. Plus att den här siten är jättesmidig att söka på.

Man kan söka på land/stad/område/prisklass/helt hus/rum etc. Plus att man kan lägga till egna sökord. Balkong, havsutsikt eller, som i mitt fall, piano. Och så kan man läsa tidigare hyresgästers recensioner.

I morgon flyttar jag in i huset jag hyrt i Venice Beach så håll tummarna för att jag står fast vid mitt tips efter det…

xx

Viva Mexico!

arkitektur | Publicerad 13 mars 2011

Vårt spelställe igår. Polyforum Siqueiros. Knasigast nästan någonsin.

Beskrivet såhär på deras hemsida:

”The Universal Forum is a huge vault of 900 square m. with a painted surface from floor to roof of 2,400 square m., making it the largest mural in the world.”

Mycket riktigt jättestort…

..och målat av David Alvarez Siqueiros, mannen till vänster och en nationalklenod i Mexico.

Såhär såg lineupen ut…

Resten är däremot lite svårare att sätta ord på. Jag har ingen aning om vad jag väntade mig när jag gick ut på scenen men att vi skulle mötas av  1000 jublande mexicaner var jag inte riktigt beredd på.

Det var en helt fantastisk avslutning på en väldigt, väldigt rolig och fin turné.
Efter spelningen tog vi bilder tillsammans med en tredjedel av Mexicos befolkning innan vi gick till en restaurang runt hörnet och drack margaritas och åt tortillas med den bästa guacamole jag någonsin stött på.

Jag skulle kunna vänja mig vid Mexico. Passande nog stannar jag två nätter till…

Här är några blder jag lånade från spelningen, (via Nix-Nix).

Figaro & Frank

Amerika | Publicerad 11 mars 2011

En effektiv morgon idag. Omelettfrukost på fina Figaro på Vermont, följt av en guidad tur inne på Frank Lloyd Wrights Hollyhock House som han byggde på 20-talet till Alina Barnsdall och hennes dotter Sugartop (!).
Det ligger fantastiskt fint uppe på en kulle i Barnsdall Park (vad ska man behöva göra för att få en park i sitt namn egentligen!) och är en perfekt liten snabbutflykt.
7 dollar turen men värt minst tusen för ögonen. (Tyvärr fick man inte fota insidan men det finns lite bilder på hemsidan.)
Han är ju en rätt knepig gubbe den där Frank men jag älskar hans design och det var väldigt roligt att få kliva in i en av hans tjurskalliga visioner, även om mycket av inredningen hade fått återskapats efter att ha blivit slaktad av nån klåfingrig hyresgäst efter Barnsdalls bortgång.
Nu väntar bussen och en timmes resa tillbaka till Los Angeles.
Jag hann inte riktigt få nåt riktigt grepp om Pomona men solen sken och Tom Waits är härifrån så jag är glad ändå.